Jag och Nille bråkade mycket första veckorna. Jag hade så mycket hormoner och ville skydda Ellie från allt och inget, vilket han hade svårt att förstå och det blev mycket konflikter kring det. Nu är det mycket bättre, men det är ju inte som innan. Såklart! Vi har ju en dotter nu. Vårt liv har förändrats för alltid (till det bättre). Men det är inte som förut att vi gosar, kramas, går på bio, dricker vin etc längre. Klart att vi gosar och kramas ibland men inte som förut. Och ingen av oss tycker att det gör något! Vi är båda införstådda med att ett barn förändrar saker, speciellt första året. Så småningom kommer vi hitta tillbaka till det där. 

Så tråkigt att folk inte kan se bortom det här första året (som iaf jag har läst om jättemycket att de är vanligast att folk separerar). Det måste kännas jättejobbigt att redan från start inte få ha sin familj. 

Måste tillägga att det är ju en helt annan sak om den ena partnern behandlar den andra som skit (slår/hotar/nedvärderar etc). 

Jag vet ju inte varför folk separerar men jag kan tro att det kan vara ett allt för lättvindigt beslut i VISSA fall. Sömnbrist gör ju så att humöret blir drabbat vilket kan göra att konflikter lättare uppstår och poff så är bråket igång. Har man då inte en stabil grund i sitt förhållande så är risken säkert större att man ger upp och går skilda vägar. 

Jag tror iaf på att man ska bita ihop första året. Inte göra något förhastat utan härda ut (såvida inte partnern misshandlar en psykiskt eller fysiskt) till bebisen är ett år för att sen ta ett beslut. För chansen är stor att förhållandet blivit bättre då.